I sin bok KONSTNÄR OCH BANBRYTARE (2012) – se Medlemsinfo! – berättar Alf Elmberg om Karl Nordströms goda relationer med Prins Eugen, inte minst under åren 1918-1919 då chefsfrågan för Nationalmuseum var aktuell. Långt senare, flera år efter Nordströms bortgång 1923, fick Prinsen tillfälle att besöka Tjörn, ett besök Elmberg levandegör i följande Epilog.
”FÖGA KÄND, NÄSTAN OKÄND
Det var efterkrigssommar, andra världskriget. Krigsåren kändes ibland som ännu närvarande, eftersom det fortfarande var ransoneringstider, brist på vissa dagligvaror. På Tjörn såg man numera sällan militärernas uniformer och vapen, inga grötrockar. Det militära spaningsflyget hörde inte längre till vardagen.
Sommardagen var varm, nästan het och ingen vind. Det var skördetid, från åkrarna i Hovlandadalen hördes denna dag slåttermaskinernas monotona brummande. På de små grusvägarna var nästan ingen trafik. På åkrarna vid Hoga hade man redan börjat att hänga höet. Hässjorna stod som tillfälliga monument, torkvädret var det bästa. Det doftade god sommar.

Erik Nordström, landsfiskalen, satt i sitt kontorsrum på Hoga, lyssnade på radionyheterna, dagstidningarna hade han läst tidigt på morgon, inga ny-heter av betydelse ansåg han. Landsfiskalen hade ställt fönstret på glänt och på bordet framför honom låg rättshandlingar, som han skulle gå igenom. Men egentligen var hans tankar på annat håll än det, som hörde till hans dagliga uppgifter i ämbetet; hans tankar handlade om broarna, om broförbindelsen med fastlandet, som nästan ständigt engagerade honom. Han var broplanernas främste och kraftfulle förespråkare. Landsfiskal Erik Nordström var en man i sin allra bästa krafts dagar.
Landsfiskalen sträckte sig och lystrade. Han hörde ljudet från en bil, som närmade sig. Motorljudet upphörde, bilden stannade. Han tänkte efter, men han kunde inte erinra sig, att han väntade på besök. Det var säkert någon, som var på väg mot Säbylund eller längre ner längs vägen och var osäker på sitt mål. Britta, dottern som var hemma på semester och var nu ute i trädgården, skulle säkert vara behjälplig med vägvisning. Erik Nordström lutade sig på nytt över sina papper.
Britta kom in, hon såg nästan lite förvirrad ut, förklarade att det var en mycket fin herre, som väntade utanför i en stor och fin bil och med privatchaufför. Han hade frågat, om det var här som Karl Nordström hade bott.
Erik Nordström reste sig för att gå ut, passerade spegeln och rättade till kavaj och slips och tog på sig hatten. Väl utomhus tog det inte lång stund, innan landsfiskalen insåg, att den väntande fine herrn var prins Eugen i egen hög person. Prinsen förklarade sitt ärende och sa sedan något om sin mångåriga vänskap med Karl Nordström, den kände konstnären, som var landsfiskalens sedan länge avlidne farbroder. Under sitt besök i Bohuslän hade prinsen inte kunnat motstå sin önskan att få se den bygd, där konstnären hade växt upp och som han så gärna återvände till. Och nu hade han äntligen kommit till Karl Nordströms barndomshem.

Landsfiskalen kände sig förlägen och detta var mycket ovanligt, han blev tyst. Han var ju som folk i allmänhet på Tjörn och alltså inte särskilt intresserad av konst. Om sin farbror Karl och dennes liv som konstnär visste han föga. Kusinen Mats i Norrköping hade visserligen sagt något då och då, men själv hade han ägnat sig åt annat än konst. Prinsen förstod snabbt, att Karls brorson inte var så väl underrättad om sin farbror. Han berättade därför om hur goda vänner han och Karl hade varit och han nämnde, att i sitt hus på Djurgården i Stockholm hade han flera verk av Karl. Han nämnde också Richard Berghs stora bild av konst-närsförbundets styrelse med Karl som ordförande och för att riktigt tydligt förklara sin goda vänskap med Karl berättade han om bysten i trädgården, som Carl Eldh hade gjort.
Innan det var dags för prinsen att fara vidare, frågade han om vägen till Härön. Landsfiskalen förklarade, högst 20 minuter med bil och man kunde köra ända ner till bryggan vid sundet med Härön mittemot. Han skulle gärna försöka att ringa till köpmannen Lachonius och fråga, om det fanns möjlighet att ordna överfart. Prinsen avböjde, det räckte gott att få se ön från bryggan vid sundet. Besöket på Hoga var avslutat, den kungliga bilen rullade vidare.

Och tiden gick. Prins Eugen dog i augusti 1947. Landsfiskalen på Hoga tänkte ofta på hans besök och hade ett par gånger samtal med den några år yngre kusinen Mats, som var advokat i Norrköping. Erik Nordström lyssnade på sin kusins ord om farbrodern Karl och dennes liv som konstnär. Vid ett tillfälle berättade Mats, att prinsen hade hållit att långt tal, när utställningen till Karls minne tre år efter hans död invigdes i Liljevalchs konsthallar på Djurgården i Stockholm 1926. Mats hade läst manuskriptet till talet, som var så personligt och så fint.
Under åren, som följde hade landsfiskalen då och då samtal med tjörnbor om sin berömde farbror och han förstod, att denne inte var särskilt känd på ön. Öborna hade andra intressen än konst och det var inte många, som hade besökt något konstmuseum.
****
Ett par år in på 50-talet blev Erik Nordström ombedd att delta i förberedelserna för högtidhållandet av sin farbror Karls födelseår 1955. Han kom, att vara en i den stora kommitté, som arrangerade en minnesutställning 1955. En annan ledamot i kommittén var professorn Sixten Strömbom i Göteborg och denne hade mycket stora kunskaper om Karl Nordström, som inte bara hade varit en berömd konstnär men också under många år ordförande i det svenska konstnärsförbundet och som sådan gjort viktiga insatser. Landsfiskalen lyssnade med intresse på professorn.
Minnesutställningen 1955 ägde rum på Billströmska Folkhögskolan under ett par juliveckor. Det var den varmaste sommaren på många år, en stor utställning och den omfattade 56 verk, som hade lånats ut av både muséer och privatpersoner. Av den anspråkslösa katalogen framgick, att bistånd för att ordna utställningen hade lämnats av Göteborgs Universitets Konstvetenskapliga institution.
Det var känt, att det existerade en kopia av den Nordströmbyst, som Carl Eldh hade gjort och som fanns på Prins Eugens Waldemarsudde. Kopian ägdes av Carl Eldhs efterlämnade maka och dotter. De tillfrågades om möjligheten att köpa den för placering i folkhögskolans trädgård. Det positiva svaret ledde till att en insamling startades på Tjörn. Trots penning-gåvor även från andra håll visade det sig, att de insamlade medlen inte räckte till. Men med hänsyn till att vänskapen mellan Eldh och Nordström hade varit så stark beviljade skulptörens efterlämnade maka och dotter en avsevärd prisnedsättning. I samband med utställningen avtäcktes bysten.

*****
Denna lilla berättelse tillägnas minnet av Åke Forsman. Åke var med, när Föreningen Karl Nordström bildades den 28 januari 1990 och han var föreningens förste sekreterare. Som ung lärare på Billströmska Folkhögskolan hade Åke varit med i den kommitté, som arrangerade minnesutställningen 1955.”
Alf Elmberg 2012, rev. 2017
Copyright Alf Elmberg